Tiden på sjukhuset

Morgonen, i början på maj, började med ett antal dosiga tabletter och kanyler. Jag fick duscha och skrubba mig med antibakterietvål eller vad det var. Jag frös och fick ingen frukost.

Det körde ner mig på min brits och rädslan både växte ju närmare vi kom operationssalen, och avtog på samma gång pga drogerna. De berättade efteråt att de sista jag sa innan jag slockna på bordet var:

-Mamma jag är rädd.

De skar igenom min hud och mina muskler på min högra sida av överkroppen. De sågade av ett reveben för att komma åt och tog ut min ena lunga. De satte in titanplattor emellan kotorna och gjorde allt stabilt(och stelt) genom att skruva fast ordentligt med titanskruvar. Sedan väckte de mig för att se att jag inte var förlamad och nitade ihop mig. Jag tror det tog 4 timmar och sedan kördes jag till uppvaket, där min oroliga mamma befann sig.

Jag minns inte mycket av den första dagen. Bara en djungel av sladdar och en maskin som hjälpte mig andas. IVA- där jag vaknade upp, var rätt tomt förutom en annan tjej som grätav smärtor. Mamma fanns med brevid mig och hade ringt och meddelat pappa att det såg "jättebra ut". Det tyckte väl inte han när han anlände men mamma var så glas att jag kunde vicka på tårna:P

På natten var jag lite mindre medvetslös och kände hur ont det gjorde varje gång jag skulle andas. Jag ville be om hjälp men jag hade inte kraften. Jag minns fortfarande den mörka salen, klockan som tickade extremt långsamt på väggen, ljudet av utrustningen och smaken av salta tårar.

Andra dagen hade jag tydligen pratat, men jag kommer inte ihåg mer än att det var någonting på tv och att en del sladdar var borttagna. Jag skjutsades även upp till mitt rum på ungdomsavdelningen för svårare skador.

Tredje eller fjärde dagen hade jag tydligen fått för hög dos av morfinet så jag var helt gul och dreglade. Jag kommer ihåg att jag hoppade på rosa moln och det fanss en regnbåge (haha det här skulle jag berätta för mina vänner efteråt!). Fast jag var förstås för drogad för att minnas det verkliga livet.

Bedövningen i såret hade tydligen inte tagit på mig, men det var det minsta problemet tyckte jag.

• Att andas var ett helvete! Jag skulle blåsa upp min utpumpade lunga igen som rosslade och jag fick använde mig av någon slags plastbit några gånger per dag; Träning genom att blåsa i sugrör skulle jag vilja sammanfatta det som. Varje gång jag andades ut också skrek det innuti mig. Det förbaskade revbenet håll på att ta kol på mig! Jag kan inte beskriva smärtan.


• De var tvungen att vända lite på mig till ena sidan för att undvika liggsår och det var som att bli torterad varje gång(smärtmässigt).


• Man var helt fuktig av svett och den varma maj minskade det inte heller.


• Jag fick biverkningar av morfinet och kräktes upp allt som de försökte få i mig. Jag hade visserliggen dropp men jag skulle ju börja lära mig äta igen. Jag mådde med andra ord illa hela dagarna och det ända som egentligen hjälpte var isglass (en kort stund innan den for upp) eller en kall hand på pannan.

Mer och mer slangar åkte ändå av och jag började få kontakt med omvärlden. De tog bort mitt drän(som hjälpte mig pumpa upp min lunga) och det kändes som en orm slank ur mig. Mamma skrek när slangen åkte ut så obehagligt tyckte hon det var. Sedan var det dags att börja lära sig gå igen. De första dagarn skulle jag bara sätta mig på kanten och dingla med benen (jag mådde dessutom fruktansvärt illa och det kändas som att åka karusell varje gång). edan fick jag ett "gå bord" och tog så småningom mina första steg.

Efter någon vecka drog de ut min kateter(kisspåse) för att jag skulle försöka urinera på riktigt igen liksom:P Dessutom fick jag duscha (med hjälp) för första gången och det var bland de bästa och skönaste jag gjort! Den duchen var inte att underskatta. För en gång skulle var smärtorna mindre och jag kunde "njuta"!

Men sedan såg jag min spegelbild och blev alldeles kall. Jag kunde inte förstå att det var jag... Tejpen kring nitarna var borta och min överkropp såg ut som otecknade frankrenstein! På toppen av det hade jag smalnat av rejält och min (tidigare väldigt små) bröst var borta. Tuttarna var då ett komplex och jag konstaterade att jag fortfarande inte skulle haft någon pojkvän när gymnasiet börjar nästnästa höst...

Jag fick i alla fall många besökare och de var det som förgyllde mina långa dagar/nätter. Min lillebror och pappa var nästan där dagligen och de tog med sig människor ibland. Annars kom de av sig själva eller ringde och samtalde med mig. Detta var förståss under andra veckan. En kompis ringde dock kanske 5:e dagen, och hon grät i telefon när hon hörde mig försöka låtsas som att det var nogorlunda okej.

Jag blev till slut utskriven i tredje veckan. Tillståndet var stabilare och hemmiljö kanske inte skulle skada:)